Linnea

Jag kan fan inte somna, om det beror på förkyldningen eller mina virvlande tankar får ni fundra över själv. Men jag känner att jag måste skriva av mig lite.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft en pojkvän. Det är inte så att jag inte försökt, tro mig.
Haha ja den första man var kär i var man ju kär i flera år, utan att det blev nå. Jag lovar er jag försökte då. Haha detta var dock på mellanstadiet.
Sen på högstadiet så visade det sig att man kunde vara ''förälskad i förälskelsen''. Hur som hellst det blev ju inget av det heller.
Mellan 9an och 1an så träffade jag en underbar person. Fy fan det var spontan kärlek och så fint. Ni vet när man får umgås med en person dagligen utan krongel. Inget passande med klockan, när man skulle se honom i 2 minuter högst. Nej det hur underbart som hellst. Det gick lätt och vi kunde prata om allt. Det blev flirtande lite här och var när det passade in.
Och där var jag så grymt säker på att vi skulle bli ihop. Jag tror till och med alla in min omgivning trodde det med. Men nej så blev det inte. Jag vet inte vad som hände, men nått hände. Men en dag så ville han inte träffa mig mera. Jag tänkte att jag ger honom lite utrymme. Han har inte haft det lätt. Men nej inte hjälpte det heller.
Han var min riktiga kärlek, min vän som jag aldrig skulle svika. Han svek mig, rätt mycket. Jag kan knappt gråta när någon som jag känt i hela mitt liv dör. Men jag kan gråta när någon jag älskat plötsligt utersluter mig från sitt liv. Utan att jag vet anldeningen.

Efter denna person har vi en hög misslyckade försök att hitta kärlek. Men är det därför man inte vågar släppa in dom? Är man rädd att den nya ska såra en lika mycket som den andra. Att man ska gråta sig till sömns i veckor igen? För man orkar inte det.

Ni ska veta att killen som jag älskade har förändras men jag vet att den killen som jag först träffade finns där inuti nån stanns, Jag kan inte säga längre att jag är arg på honom, utan jag saknar honom. Men jag försöker gå vidare för det är snart 2 år sen. Men det är nu minnena börjar krypa fram igen.

Men vad händer då när ens ''plan'' går i kras? När man märker att livet inte går ut på att ha en plan och att det inte ens går att leva sitt liv med en plan. Att man ska inte supa skallen av sig så man inte kommer ihåg nått, att man ska ha sex med den man älskar, att man är gay/bi och att man inte ska vara med yngre killar än en själv. Vad ska man göra om man nu är eller har gjort något som inte ingår i sin plan?

Man bör väl helt enkelt erkänna för sig själv att man inte följt planen. Att det går att leva utan en dum plan! Acceptera att man är den man är och att vi gör misstag. Alla har vi sprickor i våra fasader. Men vi måste lära oss av misstagen vi gör. Få ut det bästa av det.
Jag tror att livet misstag, glädjestunder, tårar och allt det där bygger på vem man är som person. Ta risker för att få veta vem man är och vem man gillar.

Nu ska jag erkänna jag hade en plan. Nu är jag redo att bryta den.

Take Care/ Linnea